...eller inte så mycket drama men det lämnade efter sig en lustig känsla av uppvaknande. Jag fick kämpa lite i år när jag ville bli butiksansvarig på turistbyrån i sommar. Min anledning var att jag ville kunna skriva på mitt CV (som fortfarande är non-existerande by the way...) att jag kan butiksansvar. Idag konfrontrerade dock chefen Anna mig och sa att Ms H egentligen skulle behöva den posten. WTF! var det första som slog min hjärna och jag kände mig redo att försvara min lilla position, jag är ju trots allt den som jobbat på byrån längst och borde liksom ha första tjing på att få välja vilket ansvarsområde som helst på turistbyrån eftersom det förhoppningsvis är mitt sista år som jag kommer behöva sommarjobba där. Bossen kläckte då i alla fall ur sig att det skulle passa Ms H bättre att ha den positionen denna sommaren eftersom hon ska ta över när Anna går hem för att vara mammaledig. Vi den tidpunkten föll min haka ner i golvet, INGEN HADE FRÅGAT OM JAG VILLE HA DEN POSITIONEN?!

Sen kom dock alla förklaringar, jag kan ju inte ta den positionen eftersom jag ska ju faktiskt åka till Taiwan i september, tjänsten skulle gälla ett helt år och skulle innebära att man blir ansvarig för att köpa in saker till butiken även under lågsäsongen. Om Ms H började med att sätta in sig nu redan under sommaren om hur allt flyter på med inköp och så skulle det spara massa tid. 

Då bytte mitt sinnelag helt spår, jag kände mig så glad över Ms H:s skull, en sån ärlig känsla att det var skönt att hon fått den här chansen, hon vill faktiskt jobba med turism i framtiden dessutom. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att man kan vara glad över andras lycka, något som jag tycker märks allt för lite bland vissa folk. Man mår så mycket bättre över att inte vara avundsjuk och älta saker bara för att någon annan verkar ha det bättre än sig själv. Delad glädje är ändå dubbel glädje. Detta är dock något som jag lärt mig på senare tid och denna egenskap att kunna glädjas åt andras lycka är väl något som man antingen föds med eller som man som jag gjort, lär sig med tiden.

Bossen blev dock lite sur över att jag inte sagt något innan om att jag tyckt det varit konstigt att Ms. H har fått mer jobb och göra mer ansvarstagande saker än vad jag fått göra (ibland har det känts så i alla fall) och då blev jag ännu mer besviken på mig själv att jag inte tagit åt mig och sagt till att jag vill göra mer saker och få mer ansvar, om jag någon dag ska kunna nå till den karriär som jag vill få så måste jag ju kunna ta för mig och visa upp mina styrkor. Tur jag insåg detta nu i och för sig på sommarjobbet och inte senare när det jobbet som jag verkligen ville ha går förlorat precis framför näsan på mig.