Så var ännu ett kapitel i mitt liv avslutat... Jag sitter nu här hemma i Spinkabo numero uno och försöker vanja mig vid tanken att jag ska vara här nu hela sommaren, förlåt familjen, men det känns lite trist. Alla kompisar spridna med vinden, alla med sina egna liv och things to do så jag räknar med att jag kommer vara lite trött på stället när sommaren är slut men det är bara att njuta av sitautionen, jag kommer spara massa pengar på att inte behöva laga mat, inte kunna gå på restaurang, inte kunna festa jämt, inga impulsköp på bibblans café eller glass på pressbyrån, jag kommer ha massa tid till att motinera och bygga upp min kropp inför Taiwan 2009 och jag kommer tjäna massa pengar på turistbyrån!!

Banketten i fredags var för övrigt riktigt kul och det är så roligt att se alla uppklädda och glada, det var längesen jag såg folk från min klass ute och festandes samtidigt som mig. Men min första prioritet var att säga hej då till alla utbytesstudenter så jag vandrade iväg till stallarna, hittade dem och det var lika kul som vanligt att träffa dem och flera hade typ förberett långa tal till mig om vad jag betytt för dem och det värmde verkligen hjärtat!! Kommer sakna dem så mycket! Sen bar det iväg tillbaka till campuset egen restaurang, Kristinas, där banketten hade hållits och jag tror jag kramade nästan alla i min klass farväl och tackde dem för tiden tillsammans med dem, hoppas det gav dem något litet för de har självklart betytt en hel del för mig. Jag menar jag har kanske inte hängt med dem jämt eller blivit bästa vänner med dem men de har alltid funnits där och vare sig de har gjort att jag haft någon att beundra, skvallra om, tycka illa om eller tycka om så har de ju självklart gjort en skillnad! Tack kära Mfp06, kommer aldrig glömma er!

Vissa av alla de personer jag har träffat genom mina tre år i Växjö kommer jag självklart sakna mer än andra men det är också dem som jag vet att jag kommer träffa igen. Jag antar att det är därför som jag inte känner mig så sorgsen just nu, bara lite tom, som om något saknas...

Jag avlutar detta inlägg med en bild av mina bästa bästisar, så många galna, roliga, extrema, outhärdliga och fantastiska timmar som vi ägnat ihop, det går inte att räkna! Tack Bob och Sherola, kärlek